Jag har lärt mig vad som inte kan kombineras. Jag tycker att jag borde vetat det innan men min optimistiska syn på livet fick mig att försöka. Vad som inte kan kombineras är då snö/is + klackskor. Eller skor med någon slags klack. Sådana utan en räfflad undersida. Det fungerar inte. Hur mycket du än tänker på hur du går. Sedan hjälper det inte heller att vägen hem leder genom en skog nerför en backe. Jag antar att ni redan har förstått slutet av historien som jag nu ska påbörja. Men vi tar den ändå för sakens skull.
Lycklig och ovetandes struttar en ung dam hem efter ett glatt och roligt möte med hennes vänninor. Hon springer till bussen för att det står att den går nu på en anslagstavla. Hon hinner med som tur är men är tvungen att sitta bredvid en lite jobbig människa. Trots detta så håller hon humöret uppe.
Vid hennes hållplats så slänger hon sig av bussen för att sina säkra och bestämda steg vidare hem eftersom hon desperat skulle behöva ta en tur till "the ladies room". Hon noterar snabbt att det är oerhört halt på vägen hem så hon försöker undvika bitarna där det glänser extra mycket. Hon hoppar mellan olika "torra" platser där hon vet att det inte finns någon risk för att halka.
Efter en bit av vägen så inser hon att hon är på väg mot skogen som är den svåraste etappen hon behöver komma förbi. Hon tänker snabbt att hon ska ta den andra lite mindre branta vägen eftersom det är en stor risk att hon kommer halka på den väg som hon alltid går. Så hon snurrar snabbt och går tillbaka den väg hon kom och svänger in på den nya vägen. Hon glider runt lite mellan stenarna som är det första hindret på hennes väg hem. Så hon blir mer och mer noga med var hon sätter ned fötterna. Nu ska hon bara genom buskaget och sedan är hon inne i skogen. Yes, tänker hon. Nu ska jag bara vara försiktig så är jag snart nere. Medan hon tänker denna tanke som orsakar en sekunds ignorans av omgivningens underlag så hinner ena foten slinta och hon sätter snabbt ned den andra foten för att få lite mer stadga och för att hindra sig själv från att ramla. Då inser hon för sent att den fläcken där hon satte ned den andra foten var en liten gnutta halare än den första fotens landningsplats. Så under vägen ned mot marken tänker hon nu istället "Fan". Med en duns faller hon med rumpan på marken och det var som om den dunsen tog all hennes värdighet bort. Stoltheten flög iväg som om den aldrig funnits där. Allt detta trots att hon befinner sig i en skog där ingen kan se henne. Hon slänger sig snabbt upp med en skamsen min och tar en omväg bara för att komma hem snabbare...
Resten av denna historia är ointressant.
Min fundering är: hur kommer det sig att man skäms så mycket för att man ramlar?
Är det för att det ser konstigt ut och för att man inte vill sticka ut ur mängden? Nej, det kan det ju inte vara. För det fanns faktiskt ingen mängd att sticka ut från där inne i skogen. Är det då kanske för att man tappar kontrollen för en kort stund? Är det ens en bra anledning till att skämmas? Jag skulle vilja veta ett svar på det här. För det är faktiskt inte mer än mänskligt att ramla. Jag vet nog att alla ni andra som läser det här också har gjort det någon gång. Det är iaf ganska intressant. Så om ni har någon bättre teori så får ni gärna dela med er!
- - -
Lycklig och ovetandes struttar en ung dam hem efter ett glatt och roligt möte med hennes vänninor. Hon springer till bussen för att det står att den går nu på en anslagstavla. Hon hinner med som tur är men är tvungen att sitta bredvid en lite jobbig människa. Trots detta så håller hon humöret uppe.
Vid hennes hållplats så slänger hon sig av bussen för att sina säkra och bestämda steg vidare hem eftersom hon desperat skulle behöva ta en tur till "the ladies room". Hon noterar snabbt att det är oerhört halt på vägen hem så hon försöker undvika bitarna där det glänser extra mycket. Hon hoppar mellan olika "torra" platser där hon vet att det inte finns någon risk för att halka.
Efter en bit av vägen så inser hon att hon är på väg mot skogen som är den svåraste etappen hon behöver komma förbi. Hon tänker snabbt att hon ska ta den andra lite mindre branta vägen eftersom det är en stor risk att hon kommer halka på den väg som hon alltid går. Så hon snurrar snabbt och går tillbaka den väg hon kom och svänger in på den nya vägen. Hon glider runt lite mellan stenarna som är det första hindret på hennes väg hem. Så hon blir mer och mer noga med var hon sätter ned fötterna. Nu ska hon bara genom buskaget och sedan är hon inne i skogen. Yes, tänker hon. Nu ska jag bara vara försiktig så är jag snart nere. Medan hon tänker denna tanke som orsakar en sekunds ignorans av omgivningens underlag så hinner ena foten slinta och hon sätter snabbt ned den andra foten för att få lite mer stadga och för att hindra sig själv från att ramla. Då inser hon för sent att den fläcken där hon satte ned den andra foten var en liten gnutta halare än den första fotens landningsplats. Så under vägen ned mot marken tänker hon nu istället "Fan". Med en duns faller hon med rumpan på marken och det var som om den dunsen tog all hennes värdighet bort. Stoltheten flög iväg som om den aldrig funnits där. Allt detta trots att hon befinner sig i en skog där ingen kan se henne. Hon slänger sig snabbt upp med en skamsen min och tar en omväg bara för att komma hem snabbare...
- - -
Resten av denna historia är ointressant.
Min fundering är: hur kommer det sig att man skäms så mycket för att man ramlar?
Är det för att det ser konstigt ut och för att man inte vill sticka ut ur mängden? Nej, det kan det ju inte vara. För det fanns faktiskt ingen mängd att sticka ut från där inne i skogen. Är det då kanske för att man tappar kontrollen för en kort stund? Är det ens en bra anledning till att skämmas? Jag skulle vilja veta ett svar på det här. För det är faktiskt inte mer än mänskligt att ramla. Jag vet nog att alla ni andra som läser det här också har gjort det någon gång. Det är iaf ganska intressant. Så om ni har någon bättre teori så får ni gärna dela med er!
