Charlotte ♥ Jönköping

Jag har alltid längtat efter att få skriva min egna förlossningsberättelse. Nu har det gått över sju veckor (SEX MÅNADER tills jag avslutade haha, legat som utkast sen dess, kan även tillägga nu SJU månader tills jag publicerar) sedan min förlossning faktiskt genomfördes och det har helt enkelt inte funnits tid eller ork att skriva ned den. Min härliga underbara prins sover inte jättemycket under dagarna och på kvällarna är han lite grinig och man vill hitta på annat än att sitta vid datorn. Nu har Henry sovit i nästan tre timmar i sträck på dagen vilket inte har hänt på flera veckor nästan. Länge sedan jag kände mig så "fri" i armarna. Två händer att bruka till vad man vill, vad är detta?! 

 

Jag har vant mig vid att vara mamma nu. Det tog ungefär 4-6 veckor tror jag. Jag kan inte säga exakt tillfälle det slog till men det gick i alla fall inte fort. Känslan av omhändertagande och kärlek fanns från början om än inte den typiska moderskärleken för den kom först senare. Spännande hur mycket som händer i kroppen och huvudet. 

 

Off topic. Jag skulle ju berätta om min förlossning. Jag använder mig lite av journalen som begärt ut för hjälp med klockslag.

 

Nu kommer denna långa ingående berättelse eftersom jag faktiskt älskar att skriva. Den som orkar hänger med. Kom vettja!

 

16:27 den 6/3 sätter jag mig på bussen in till Jönköping för att äta middag på stan och gå på premiären av Captain Marvel. När jag outade graviditeten på Instagram beskrev jag att vi den 8/3-19 antingen går på premiären av Captain Marvel eller har blivit föräldrar. Till vår förvåning tidigarelades premiären av filmen vilket kändes bra för då skulle vi med större säkerhet hinna se den innan den lille parveln äntrade våra liv. Jag pratar med mamma på telefonen och förklarar att vi nu ska se filmen på bio och att hen sedan är välkommen när som efter bion. Vi äter middag på O'leary's och går sedan och köper snacks och dricka på bion. Jag väntar på Petter som går på toa, när han har gått är det min tur. Klockan är 17:45. Jag kissar och går sedan och tvättar händerna. Medan jag håller händerna under kranen känner jag att "oj, det rinner, det kommer kanske mer?" men inser sakta att det här är inte kiss och det kommer för mycket vätska för att vara flytningar. Ställer mig lätt panikslagen i kön till toan igen. Det rinner lite hela tiden och försöker se om det är någon speciell färg. Väldigt svårt på den dunkla biotoaletten. Låter det komma lite i handen och noterar att detta definitivt inte är något av de vanliga vätskorna. Bunkrar upp med massa papper i trosorna och går ännu mer panikslaget ut till Petter och knackar på hans arm med stirrig blick och hetsig röst "Jag tror vattnet har gått!". Petter själv uppfattade inte alls min nervositet men inombords rusade mitt hjärta. Petter var bara kolugn och log stort och frågade om jag var säker och även om jag visste rent logiskt så tvivlade jag för att jag inte ville få upp massa förhoppningar om jag hade fel eller lura vårdpersonalen på tid (ja, sånt tänker jag på). Förklarar för Petter att jag vill ju gå på bio och att jag sett fram emot den väldigt länge (intressant fokus så här i efterhand). Gick på toa för att kolla igen. Inser att det fortfarande rinner men mitt känslomässiga jag är fortfarande inte HELT övertygad. Mitt logiska jag är övertygat sedan länge. Går ut till Petter igen och säger att det lixom inte kommit floder eller något Niagarafall men att det kommer typ hela tiden, men att jag verkligen vill gå på bion. Ber Petter gå till närmaste apotek för att köpa bindor för säger till honom att de säkert kommer få mig att gå i korridoren för att "bevisa" vattenavgång så jag kan lika gärna börja nu. Petter kommer tillbaka och hade missat stängningen med en minut, klockan var 18:01 och bion hade nu börjat, eller reklamen i alla fall. Jag säger att vi kan väl ta en kantplats och gå om det kommer jättemycket vätska. Några steg mot kön och massa vätska säger dock emot och jag inser sakta mitt nederlag och säger till Petter att det är nog mer rimligt att vi åker hem och ringer förlossningen. Petter blir då lite på hugget och ställer tydligen våra snacks och dricka på ett bord (som jag bittert frågar efter senare, vi kunde ju äta de smaksatta popcornen på förlossningen?) och drar och hämtar bilen. Jag går en tredje gång på toa och byter papper och gör ett försök att lämna tillbaka biljetterna, förklarar sakligt att mitt vatten har gått. Vi fick tillbaka dem, woop. Petter hade ändå inte hunnit komma tillbaka.

Kl 18:15 sitter vi i bilen på väg hem och mitt hjärta slår hårt och snabbt. Petter är fortfarande lugn. När vi kommer hem går jag innanför dörren och känner att nu jäklar rinner det på. I hemmet känner jag även att magen är lite konstig att jag vill gå på toa. Det värker inte men den är lite lurig så att säga. Vi ringer in till förlossningen och de ber oss komma in på kontroll innan nattskiftet går på men säger att vi inte behöver stressa. Sedan ringer Petters syster (tror det var efter förlossningssamtalet i alla fall) och innan Petter svarar stirrar han på mig och frågar om vi ska säga? Klart vi ska! Nu börjar det ju hända grejer. Tina inleder med att fråga hur det känns nu när det är så nära, Petter förklarar att jo, nu är det ju ganska nervöst eftersom Lottas vatten har gått. Kändes ännu mer verkligt när man sa det till någon annan.

 

Ca kl 20:30 åker vi in för kontroll. Magen känns fortfarande bara lite konstig och gör inte alls ont. Även fast jag innerst inne vet att vattnet har gått så är jag ändå nervös för att jag helt missförstått min egen kropp och det tydligen finns så himla (sjukt!) kraftiga flytningar eller att man har mer kiss än vad man vet och kan kissa på sig utan att man märker det. Men nä, som väntat har vattnet gått och eftersom jag inte har värkar skickas vi hem, jag med blöja och båda med lite nervositet. Innan vi lämnar förlossningen frågar jag om det är ok att duscha som smärtlindring även fast vattnet gått. Blir då tillsagd att ringa in till förlossningen igen ifall jag får så ont att jag känner för att duscha. Vi får en tid kl 11:30 för återbesök imorgon förmiddag ifall ingenting har hänt under natten. Jag vet dock redan att vi inte kommer att behöva tiden och jag säger det till Petter. Eftersom magen känns lite lustig vore det konstigt att något inte skulle dra igång på över 12 h.

 

Vi kom hem och gjorde i ordning oss för att sova och vila upp oss ordentligt innan vår stundande förlossning. Petter somnade fort och jag kände att så fort jag la mig ned så blev magen spänd och gjorde ondare. Efter bara några få minuter inser jag att jag troligen inte kommer att somna utan kommer vrida och vända mig och eventuellt göra från mig ljud som gör att Petter kommer vakna. Därför lägger jag mig i soffan istället. Hulken och jag myser i soffan och han kollar konstigt på mig när jag stönar mig genom värkarna. Jag klockar dem och de är ju inte riktigt regelbundna men i princip 3 st per 10 min. Det gör ondare och ondare.

 

Ca kl 01:00 känns det till slut olidligt att bara ligga där och jag känner att jag vill hoppa in i duschen. Jag väcker Petter för att få lite assistans för att ringa förlossningen. Jag har ganska ont och vill gärna ta pauser och därför tyckte jag det skulle bli jobbigt att ringa. Jag förklarar läget och får en värk medan jag pratar och barnmorskan hör att jag har väldigt ont och ber oss att komma in. Jag blir dock lite chockad och känner mig ett uns mesig. Jag som skulle stanna hemma jättelänge och jobba mig genom värkarna själva. Pain is in the brain tjohej. Detta är alltså mitt livsmotto. Minus tjohej då.

 

Ca kl 01:45 är vi på väg och det är inte jätteskönt i bilen. Det värsta tänker jag är att vi absolut inte kommer att få stanna, de tog in mig för tidigt. Som vanligt försöker jag att inte vara till besvär och tycker jag ringde för tidigt. Jag kanske borde ha känt som att jag var döende innan jag ringde tänker jag för mig själv. Väl framme gör det ännu ondare men jag kan ändå hälsa på den som tar emot oss. Imponerad av mig själv. Väl inne i rummet där de gör en kontroll kl 02:19 och tar CTG gör det för jävla ont faktiskt. De vill att jag ska ligga på rygg och jag lider. Jag vill gråta och hänger hukandes över Petters ben eftersom han sitter på en stol. CTG:t ser bra ut och jag är öppen 2 cm. Fan, tänker jag. Nu får vi verkligen inte stanna. Men smärtan är hemsk, allt är hemskt och jag är inte mig själv någonstans. En barnmorska kommer in i rummet och lugnar mig, självklart får ni stanna. Jag antar att min smärta, utplånade livmodertapp samt vattenavgång gör ganska mycket.

 

Vi får rum nummer 9 på förlossningen och jag vill direkt i badet. Känner mig väldigt ograciös där jag ligger, tänker jag i två sekunder innan smärtan tar över och jag stönar som en brunstig elefantdjur och fläker ut mig naken i badkaret. Hoppas jag fastetsat denna bild hos er. Smärtlindring? Frågar dem kl 03:20. Ja tack. Det står i journalen att jag tycker sammandragningarna gör mycket ont. Får morfintablett. Att man får morfin tycker jag känns konstigt för jag känner mig som en missbrukare. Bara ordet morfin triggar detta. Men lugnar mig med att de inte skulle ge något som man inte brukar. Petter hänger med på allt och försöker till slut somna i en splitterny fåtölj som finns i rummet. Lyx tänker jag. Efter någon tid (oklart när) så vill jag ur badkaret och försöka sova. Morfinet kickar in och värkarna lugnar ned sig och jag somnar. Aaah, ljuva sömn.

 

Jag vaknar kl 07:10 när ny barnmorska kommer in enligt journalen och tänker: vadan detta? Det känns knappt? Oj, där fick jag en värk. Men den var inte så farlig. Det går ganska länge mellan värkarna. Barnmorskan föreslår att vi sedan ska bege oss ut på promenad för att få igång värkarna igen. Jaha, här har jag lurat vården. Blir inget barnafödande. Usch vad taskig jag är som tar upp platsen för andra barnafödande mödrar. Nu är barnmorskorna besvikna. Ja. Ni förstår att jag inte var så snäll mot mig själv i detta känsliga tillstånd. MEN, nu är det frukost. Bara att jag lyckades spatsera dit fick mig att skämmas. Men det gjorde ondare att gå och var inte så sugen på mat men Petter tvingade i mig både kaffe, macka och vatten. Bra med tvång ibland.

 

Vi fortsätter diskutera hur vi ska fortsätta med barnmorskan och kl 08:49 beger jag och Petter oss ut på promenad runt området. Vi behöver vara tillbaka 11:30 för lunch. Det tänkte jag inte skulle vara något problem, så länge ska vi inte vara ute. Promenaden tar däremot ganska lång tid. Vi stannar i snitt tre ggr per 10 minut för att jag behöver andas genom en värk och hänga, antingen mot en stolpe eller mot Petters ben. Jag kände mig väldigt ömklig. Men värkarna var ändå helt ok. Vissa jobbigare och vissa lättare, men det var inte så farligt. Jag passar på att skriva till nära och kära då det är mobilförbud på förlossningen och ringer även och pratar lite med bland annat mamma. Mamma satt på möte men deltagarna visste om att hon skulle gå ut ifall nån (läs: jag) ringde så det var tydligen helt ok. Ibland tycker jag värkarna avtar, och ibland tänker jag att de blir värre. Jag hinner tänka att det här aaaaldrig kommer att komma igång. Inget kommer ju ha hänt på promenaden.

 

Vi är tillbaka i tid och planerar att äta lunch. Jag lägger mig ned på sängen och vips: jäääklar vad ont det gör igen. Kl 11:45 görs en ny kontroll och ojojoj, här var jag öppen 5 cm och tydligen i etablerat värkarbete, barnmorska föreslår lustgas. Jag jublar!

 

Kl 11:52 börjar timvis med lustgasanvändning. Jag lyckas bli "superfull" direkt för jag får i mig lite för mycket. Jag säger en del lustiga saker och känner mig väääldigt hög. Petter glömde skriva ned det jag sa. Attans, hade varit roligt. En gång svimmar jag nästan, men jag rycker till när jag känner att jag försvinner och får lite panik och Petter lyfter upp mina ben. Vi kallar på barnmorskan som är lugn som en filbunke. Det är på grund av lustgasen och förklarar att det bästa är att börja vid första känning (detta känner jag bäst själv) och sluta när värken har sin topp (detta ser Petter bäst på monitorn). Detta leder dock till konflikt ibland då någon inte vill sluta men en annan tycker det är dags, gissa vem som är vem. Det dröjer inte länge av smärta och tårar (det går fort nu) och diskussion med sköterska att kanske epidural är att överväga? Trots att jag sagt att jag helst avstår. Men där och då är det inget man lägger vikt vid. Klart vi ska lindra detta helvete. Båda gråter. Kl. 12:30 (jag stod alltså ut 38 minuter haha, eller nä, inget att skratta åt) står det en anteckning att jag önskar EDA. För mig kändes det väldigt mycket längre.

 

Kl 13:00 står det att jag får infusion av något. Ingen aning om vad. Jag minns inte detta. Tänkte först att det var antibiotikan för lång vattenavgång men den finns antecknad 14:30 så detta är väl något annat. Men inser att det nog har med EDA:n att göra för 13:05 ges smärtlindring och EDA:n läggs.

 

Jag känner att smärtan avtar successivt i ca en halvtimme. Efter en halvtimme så kommer dock smärtan tillbaka och är nu mycket värre. Jag gråter i panik för inser att från 13:30 fram tills han (dåvarande hen) är ute så kommer det att kännas så här. Jag kommer alltså dö 500 ggr om innan han är förlöst. Jävla skit-epidural. Någonstans börjar brölandet. Tror det var långt innan detta. Men jag brölade (det känns som bästa ordet för mitt läte) mig genom smärtan i lustgasmasken. Så det är otroligt oklart om jag fick i mig någon lustgas alls, men tog väl nåt andetag varje värk. Tror jag. Trodde jag skulle vara en tyst föderska men icke! Motsatsen.

 

Kl 15:05 sker skiftbyte och jag ser en anteckning om att jag är riskpatient: medel pga långvarig vattenavgång. 

 

Kl 15:14 står det att infusionen avslutas. Det måste verkligen vara EDA:n men konstigt om smärtlindringen ges 5 minuter efter infusionen börjar. Jaja, grubbla ej för mycket.

 

Mellan dessa tider vet jag att både barnmorskor och Petter var på mig att dricka, andas och äta (jag fick en piggelin). Jag var måttligt intresserad men spelade med (ibland) för fridens skull. Jag fick även instruktion att stå så mycket som möjligt för att använda gravitationen. Det var jag ju förberedd på och det var det jag trodde att jag skulle vara bäst på men man kan väl ha fel ibland. Jag stod en del i alla fall och hängde över det där gå-stativet man får låna. Jag stod dock bredvid sängen för att kunna sätta mig ned ibland. CTG:n var på när jag stod upp första gången och då slutade hans hjärtrörelser att registreras och jag blev rädd. Vi båda förstod dock snabbt att det var på grund av att jag stod och den tappade kontakt helt enkelt. Piuh.

 

Under värkarbetet (jag tror från kanske 13-14 om jag ska chansa men jag vet faktiskt inte, så tömde de mig i alla fall på urin några gånger. En annan förväntan som inte stämde. Trodde jag skulle kunna gå på toa själv men icke!

 

Kl 16:45 har jag meddelat att det trycker på nedåt. Då han inte är helt nere ännu så men att jag känner så starkt att det trycker på så ska jag ändå försöka provkrysta. Någonstans här minns jag att man ska använda all energi och trycka på nedåt. Så jag slutade bröla ett tag och tryckte istället på.

 

Kl 17:00 börjar jag provkrysta lite men avvaktar sedan tills spontan krystning står pga lite påverkade fosterljud. Jag måste ha börjat spontankrysta ca 17:15 för jag krystade tydligen i 30 minuter innan han ploppade (nä så enkelt var det inte) ut 17:45. Under krystarbetet ber barnmorskan mig att byta ställning flera gånger och jag vägrar ligga på rygg och sidorna går inte heller för jag känner inte mina ben efter ett tag. Till slut vill jag stå på knä men barnmorskan ser dåligt så fälls ned så jag står på alla fyra. När jag krystade försökte jag som sagt att använda skriket "inombords". Började dock låta en del igen mot slutet, det är ju inte smärtfritt det här. Jag minns att jag blev tillsagd att inte krysta när jag inte hade värk. Men för mig var det konstant stor smärta och jag vet att jag hade svårt att jag skilja på när jag hade värk och inte. Petter har erkänt i efterhand att någonstans i all panik och tårar så började han skratta för att mitt läte var så brutalt, han försökte tydligen hålla sig men släppte fram ett skratt och samlade sig igen. Tur jag inte märkte det haha.

 

Kl. 17:43 (gissar jag) krystar jag och barnmorskan säger: nu är huvudet ute! Sen börjar vi höra något gnyende. Och de förklarar att han börjar låta redan innan han är ute och skrattar för de har aldrig varit med om det innan. Så där stod/låg/satt vi medan Henry gnydde/skrek och väntade och grät (både jag och Petter) på nästa värk. Det var en låååång paus. Kändes det som. Men sedan... så kom den och han kom ut 17:45. Han las mellan mina ben och jag var i chock och stod där på knä och såg hans pung och tittade upp på Petter och säger "Det är en son! Vi har en son" och vi storbölar och kramas och pussas. Jag kollar på honom som gnyr och vet inte vad jag ska göra och barnmorskan säger till mig att jag får plocka upp honom. Så det gör jag lite klumpigt och sen behöver jag ju vända mig också eftersom jag står på knä så alla får hjälpas åt så alla slangar, navelsträngar, ben och bebisar kommer rätt. Jag får klippa hans navelsträng och sen ligger han där på mitt bröst och är fan sjukt fin. Jag och Petter bara kollar på varandra. Sjukt. Han ammar bra efter en kvart vilket var skönt. Tur att någonting med amningen gick bra. Hehe. Eller ja, mycket har gått bra, andra har det värre men vi har haft lite motgångar också, men senare alltså

 

Moderkakan kom ut smidigt och jag fick sex stycken grad 1-bristningar och syddes med 6 stygn totalt.

Detta var den långa versionen av Henrys födsel. Det gick, i efterhand, så himla bra. Mycket gick bra. Jobbigt som fan och inte alls som jag förväntat mig. Men i alla fall, nu, sex månader senare, ska det ändå bli spännande att göra det igen någon gång.

Ps. jag frågade aldrig efter popcornen under förlossningen. Jag åt några djungelvrål ibland. Annars åt jag inte mycket. Men popcornen hade ju varit goda på BB!

Jättesen berättelse men bättre sent än aldrig. Här är resultatet!