Nu har Petter börjat jobba och jag är hemma "själv" med Henry och Hulken. Jag och mina smågrabbar medan storgrabben drar in pengarna. Jag har ingen ångest över att ta hand om Henry alls men däremot känner jag ångest över att hinna med sig själv. Eller mest
lite. Men jag förstår inte hur man ska få tid till en själv när man har en liten fästing och man ska "sova när bebis sover". Det är väl övning I guess. Kan även meddela att jag känner mig ganska deppig när det gäller amningen. Jag känner att jag förstår
hur amningen ska funka men Henry får inte till greppet. Så fort han får rätt grepp så glider han ut när han slappnar av. Hos BVC nämnde de att hans tungband är lite kort men att hon inte anser att hon behöver ordna en remiss eftersom mina bröstvårtor
inte är såriga. Däremot svider dem väldigt mycket och jag kämpade ex i tre timmar på natten bara för att han skulle få bra grepp. Det funkade bara om jag använde två händer hela tiden medan han ammade. Somnade av utmattning hela tiden. Föräldraskap aint
easy. Inte för att någon sagt det. Men jag funderar i alla fall på att ringa BVC och propsa på om tungbandet. Jag vill inte göra onödiga ingrepp men detta kanske är nödvändigt. Vi lider kanske i onödan och han får ju inte i sig så mycket mjölk som är
möjligt om han inte har rätt grepp.
Jag ville bara skriva av mig. Deppig tjej här hemma, men som skiner varenda gång jag inte ammar och stirrar på min vackra, underbara, fantastiska son. Sjukt att tänka att jag har en son. Så här sover han just nu. Lille pösmunken...
Kram!
