Charlotte ♥ Jönköping

...när man vill slänga sig ned på soffan, kolla på "The Green Mile" och gråta en skvätt. Bestämde mig för 30 min av NTC-träning istället och har nu ny energi. Man skall icke tvivla på le träning! I mitt fall i alla fall. Så nu ska jag sätta igång och analysera en vetenskaplig artikel (here we go again...) inför morgondagens litteraturseminarium. Jag har fått i uppgift att presentera den så det gäller att vara påläst. Tar nya tag efter dagens prestationer (eller brist på?) och hugger tag i artikeln. Skulle bara blogga lite först. 

Just det! Behöver bara nämna historian när jag precis skulle säga hej då till mamma i telefonen när det plötsligt ringer på dörren. Så jäkla rädd. Vem tusan ringer på här? Mamma hänger kvar i luren medan jag viskar "och jag har inga byxor på mig" och hukar mig fram till dörren där byxorna faktiskt ligger då jag slängde av mig dem tidigare då de fått olja på sig av cykeln. Vet inte ens varför jag hukar mig för man kan omöjligt se in genom dörren, men ändå. Mamma är orolig och ber mig kolla i vår fancy säkerhetsdörrkamera och det är en man. 30-årsåldern. Blir tveksam men känner att jag måste öppna. Öppnar... och där står en leverantör med Linas Matkasse i handen som jag beställde förra veckan. Blev överlycklig och humöret vände direkt. Som julafton. Det var roligt om man var med i alla fall. Så nu får ni skratta. Vare sig ni vill eller inte.

 

Peace.