Lärdom - oro och förväntingar kan sätta krokben, men också göra att man uppskattar något mycket mer. En förväntan jag hade på denna helg visade sig inte stämma. Vilket kändes riktigt skönt. Har haft det riktigt roligt i alla fall.
Dagarna och måendet varierar. Jag växlar mellan att gå på moln för att drömlivet är nära till att känna mig trött på allt planerande, fixande, ordnande, passande etc. Jag har noterat en hel del roliga och mindre roliga saker med det liv jag lever. Jag tycker om att resa runt, träffa vänner och familj och att göra saker. Men jag tycker också att det livet blir stressigt i längden (då menar jag att i princip alltid vara på resande fot). En sak jag insett som är en sak som jag vet att jag är bra på men som nog göra mig lite undermedvetet stressad, det är att få ihop allt. Alltså bestämma tider, kolla bussar/tåg, prata med olika människor för att mötas inom rätt tid, alltid planera eftersom det är svårt att vara spontan när man aldrig är på samma plats. I ett arbete tycker jag det är otroligt spännande det här med samordningen, men när det sker både i yrket och privat märker jag att det tär på krafterna. Det känns som att livet är pusselbitar som jag aldrig tar en paus från att leta efter. Pusselbitsliknelsen har väl inte passerat någon innan men den stämmer in så bra. Jag har fantastiska pusselbitar som jag är så tacksam för. Men ihopparandet av bitarna kan ibland bli ganska tufft. Ibland vill jag bara ha en dag av att inte passa tider, boka möten, kolla busstider, reka ifall det är ok med ledighet med jobbet etc etc.
Dagarna och måendet varierar. Jag växlar mellan att gå på moln för att drömlivet är nära till att känna mig trött på allt planerande, fixande, ordnande, passande etc. Jag har noterat en hel del roliga och mindre roliga saker med det liv jag lever. Jag tycker om att resa runt, träffa vänner och familj och att göra saker. Men jag tycker också att det livet blir stressigt i längden (då menar jag att i princip alltid vara på resande fot). En sak jag insett som är en sak som jag vet att jag är bra på men som nog göra mig lite undermedvetet stressad, det är att få ihop allt. Alltså bestämma tider, kolla bussar/tåg, prata med olika människor för att mötas inom rätt tid, alltid planera eftersom det är svårt att vara spontan när man aldrig är på samma plats. I ett arbete tycker jag det är otroligt spännande det här med samordningen, men när det sker både i yrket och privat märker jag att det tär på krafterna. Det känns som att livet är pusselbitar som jag aldrig tar en paus från att leta efter. Pusselbitsliknelsen har väl inte passerat någon innan men den stämmer in så bra. Jag har fantastiska pusselbitar som jag är så tacksam för. Men ihopparandet av bitarna kan ibland bli ganska tufft. Ibland vill jag bara ha en dag av att inte passa tider, boka möten, kolla busstider, reka ifall det är ok med ledighet med jobbet etc etc.
Ibland vill jag bara sitta här i en fåtölj, spontant slänga mig ut i skogen, hänga där obestämd tid för att sedan lalla hemåt, och helt plötsligt vända in mot något annat som jag känner för osv. Jag kanske också verkligen borde försöka göra dessa saker innan andra delar i mitt liv kräver ännu mer pusslande som när min och Petters lilla familj blir större. Alltså inte nu, men om (mest troligt att) och när.
Kommentera