Vi är så nära att få börja ett liv vi vill leva tillsammans. Det är så att jag kan ta på det. Men jag önskar inget annat än att det kommer snabbare. Jag och Petter har alltså bott ihop i 16 månader av 44 månader tillsammans. Visst finns det människor som har kortare tid än så, men det känns att vi i alla fall fått öva på att sakna varandra. Vi båda är självständiga och har våra egna liv. Man ska fokusera på det positiva i det... Hehe. Men skämt åsido så brukar vi båda två ofta säga (eller ok, jag lyfter det men Petter brukar hålla med) att det gjort oss väldigt mycket starkare. Vi har prövats både på ett "samboplan" och "distansplan". Vi har säkerligen även många prövningar framför oss, men för varje avklarande är man en gnutta starkare. Det är fint, häftigt och jäkligt härligt.
I övrigt har jag en dag med noll motivation efter jobbet. Med tanke på prövningar så har det varit en prövande dag på jobbet också. Det är inte ett jobb man blir uttråkad av, det kan jag säga direkt! Eller ja, det har ju gått sex månader men kunde säga det efter några få dagar också. Jag blir utmanad mentalt hela tiden, även om vissa dagar finns till för att "beta av" och bara köra på maskinspåret. Det är det utmanande jag vill ha. Jag har aldrig sett mig själv långsiktigt i ett arbete där jag inte kan utvecklas mentalt som person och får lära mig något nytt, där jag får analysera genom att både bryta ned och bygga upp. Jag har älskat alla mina yrken på något sätt, varje yrke har sin charm och självklart även sina nackdelar. En nackdel med mitt nuvarande arbete är att det kan bli väldigt stillasittande. Ett maraton i hjärnan men med lugna ben. Men alla turer till skrivaren, kollegor, kaffemaskinen och fikastunder gör att man i alla fall får svänga på benen stundtals. Tur byggnaden är stor så att man måste gå långt för att komma till vissa saker.
Kort och gott (kanske för sent att säga kort nu?), jag gillar det skarpt! Så häftigt att se tillbaka på ett år sedan. En slutkörd student som spenderade all sin tid framför excel och rådjursdata. Två år sedan var jag ny student på LiU och det var en tuff tid med två extrajobb i ny stad på ny skola med nya människor. Tre år sedan påbörjade jag min termin i Kanada, även där ny stad med nya människor och en prövning på annat sätt. Fyra år sedan var jag singel och hade ingen aning om att jag inom en månad skulle börja chatta med en Petter som skulle vara lite svårflirtad för att sedan inom 4 veckors tid efter vi träffades första gången i början av december erkänna vårt förhållande för (för mig) en främling i en bar. Fem år sedan var jag ny student i Skara (känns som allt är nytt hela tiden?) och hade för några veckor sedan gråtit när mamma och Daniel lämnade av mig i det lilla charmiga trevåningshuset på Svenhofsgatan i Skara. Sex år sedan begav jag mig på mitt livs resa (har haft många sådana och alla har gjort intryck, men något hände med mig på just denna) med Karin (aka Karen nu för tiden) till Australien. Sju år sedan hadde jag och Daniel flyttat in i Örebro relativt nyligen (jag låter Örebro stå, ingen aning om varför jag skrev det men menar självklart Rotebro) och hade massa drömmar om hur vi skulle göra om i både badrum och hall. Målarburkarna vi fick av min far blev aldrig använda. Åtta år sedan var jag ny i arbetslivet på tvätten och hade ett tre månader gammalt förhållande, mitt första. Nio år sedan började det sista året i gymnasiet, förödande, jag älskade det där stället med alla mina fina vänner som jag varje helg sågs med och sjöng singstar och drack smirnoff ice och kopparbergs med. TIO år sedan... eh andra året i gymnasiet, en dimma av åter igen kopparbergs och smirnoff, huset? Konstiga promenader med imitationer av Kopps i skogen, nattliga besök på McDonalds i Sköndal, fina grejer. ELVA år sedan (vi börjar närma oss min födsel nästan) var jag en motiverad förstaårsgymnasieelev med stora förhoppningar och som trodde jag hittade min bästa vän när jag fick låna en penna av en Angelica D (fortfarande hennes namn i min telefon), men tji fick jag... MEN bara under höstterminen. För ett halvår senare fick jag både henne och ett helt annat bagage på köpet, en jävla tur.
Och allt innan detta är en härva av fina vänner (varav en är mamma nu!!!) som jag spenderade tid med att prata om våra djupaste drömmar, önskemål och planer inför livet. Vi gjorde filmer, vi var ute och hängde i Sjöängen, vi förlorade i Mariokart (läs: jag), vi badade på A:s land, vi tog femhundraelvamiljoner bilder med digitalkameror (ibland åt fel håll) och vi levde loppan.
Och allt innan detta är en härva av fina vänner (varav en är mamma nu!!!) som jag spenderade tid med att prata om våra djupaste drömmar, önskemål och planer inför livet. Vi gjorde filmer, vi var ute och hängde i Sjöängen, vi förlorade i Mariokart (läs: jag), vi badade på A:s land, vi tog femhundraelvamiljoner bilder med digitalkameror (ibland åt fel håll) och vi levde loppan.
Undrar om man alltid kommer att kunna tänka tillbaka så här på varje år. Riktigt roligt faktiskt men krävde lite ansträngning faktiskt. Minnen is the shit. Godnatt på er. Jag behöver en tidig sömn idag faktiskt.
Tillägg: jag brukar skämta på jobbet om att mitt favoritord är faktiskt efter att Lily påpekade det en gång i vårt samtal. Efter det sista korta stycket ovan är jag övertygad... faktiskt.
