Charlotte ♥ Jönköping

Det är intressant. Hur den ena människan är spontan och lättsam medan den andra är en planerande och eftertänksam person.

 

Jag förvånas konstant över hur jag reagerar på saker jämfört med andra. Hur jag blir när någon föreslår någonting med kort varsel när jag redan ställt mig in på en sak. Det gäller främst hemmakvällar och privatliv i helhet. I jobbsituation är jag däremot inte likadan. Om min arbetsuppgifter förändras hastigt tänker jag i princip bara "ok, då kör vi". Men om det är en förändrad myskväll är min först reaktion "mjaaaeee, vet inte, det skulle väl... nja. Tror jag bara.. eller a, kanske, nä." Det exakta tänket är inte långt från verkligheten. Ungefär samma varje gång. Sen kommer "vad ska jag säga som ursäkt?". Som tur är så är det faktiskt inte väldigt mycket press på såna här saker i mina kretsar. Och enligt min bosniska vän Maja är det hennes uppfattning också. Att man generellt sett "kommer undan" med att helt enkelt inte vilja i Sverige. Medan man, i exempelvis Bosnien med hennes vänner blir mer uppmanad att vara med och inte riktigt "tillåts" stanna hemma. Det är fina tankar bakom eftersom personerna bara väldigt gärna vill ha med en så jag förstår verkligen tänket. Men med tanke på vilken person jag är så är jag glad över förståendet och pushningsbristen. Om ni förstår. Då behöver man inte alltid ha en "ursäkt".

 

Och missförstå mig inte. Jag tycker verkligen inte man behöver en ursäkt. Jag tycker egentligen att du får stanna hemma och inte vara taggad eller på av vilken anledning som helst. Men mitt djupa jag som analyserar allt möjligt tänker att vännerna är skyldiga en förklaring från mig. Att inte ge personerna en anledning att fundera på alternativa anledningar som "hen tycker inte om mig, därför kommer hon inte", utan jag vill vara klar med att det finns en logisk (om det går att kallas det) anledning till hemmastannandet. Jaja. Tankar så här en fredag när man sitter med kval och klurigheter.