Det är en fantastisk känsla att inte känna sig ensam. Oavsett vad man gör märker man att man blir lite mer stärkt av att göra någonting med någon. Under själva "görandet". Efteråt kan jag känna att man växer på olika sätt beroende på om man gjort något själv eller med andra. Båda har sina fördelar.
Jag tycker att det är en sån himla svår balans mellan självständighet och att be om hjälp. Det känns som jag har en "antingen-eller"-mentalitet där jag, ifall jag börjat be om hjälp, frågar om allting. Eller ifall jag gör saker själv, aldrig ber om hjälp. Jag tycker sånt är svårt. Jag är van vid att jag hellre biter ihop ifall jag har det svårt medan jag också fått, på senare år, en känsla av att det är bra att be om hjälp när man behöver. På så sätt blir det lixom två krafter som drar i en. Sen åter igen, jantelagen känns lite relevant här med. Om man ber om hjälp kan det "tolkas" som att man söker uppmärksamhet och vill få sympati. Jag tror det kan finnas i mångas bakhuvuden. Men känslor är så svåra att jämföra. Vad som känns som en petitess för en person kan verkligen vara oerhört jobbigt för en annan. Och även fast man påpekar att det finns människor i världen som svälter, så kan man exempelvis lida väldigt mycket av ätstörningar. Allt är relativt. I det här fallet fastnar jag oftast i (som med många andra saker) att jag skiljer mellan mig och andra. Jag skulle aldrig döma en person som ber om hjälp medan det för mig i vissa fall verkligen tar emot. En debatt i huvudet varje gång. Jag försöker dock fokusera på att jag blivit så mycket bättre på det under senare år och att det genom erfarenhet leder till bra saker. Men det är ju som med mycket annat något man lär sig över tid. Intressant hur folk, människor, jag och allt fungerar bara. Det är intressant med beslutsfattande på ett personligt plan tycker jag.
Spontana tankar så här en pluggig och disig förmiddag i staden Linköping.
Spontana tankar så här en pluggig och disig förmiddag i staden Linköping.
Kommentera