Charlotte ♥ Jönköping

... igen. Varje gång jag träffar vänner här får jag frågan "är du tillbaka permanent nu?" Jag tror att jag har sagt ja varje gång i fyra veckor och också varje gång tagit en tur tillbaka. I och för sig är jag ju helt tillbaka och det klassas som ett besök. Jag vet ju heller inte. Ingenting har egentligen gått enligt planerna. Spännande för en väldigt "planerig" person som mig. Man pendlar mellan skräck för bristen på kontroll och verkligen spänningen i att jag inte vet någonting och samtidigt glädjen över att klara av det. Om JAG klarar oplanering, då klarar jag det mesta här i livet. Det känns jäkligt skönt.

I alla fall, imorgon bitti tar jag bilen upp till Grimsö igen för har insett att jag vill ha ett så bra och pålitligt resultat som möjligt. Jag vill så innerligt att mitt arbete ska bli bra. Varje gång jag inser ett misstag går jag genom exakt samma process.

1. Tror att jag sett fel (försöker intala mig det) och scrollar/tittar vidare.

2. Inser att jag inte kan ignorera det och går tillbaka och kollar felet.

3. Tänker att det säkert inte är så farligt, gör nog inte så stor skillnad. Så det är nog ok. Scrollar/tittar vidare.

4. Inser att jag inte kan anta det utan går tillbaka för att undersöka skadan.

5. Inser att det verkligen påverkar resultatet. Får panik, blir arg, ledsen och samtidigt pratar högt med mig själv om att VARFÖR måste jag vara så observant?!? Kan jag inte bara inte ha sett felet?!? Det man inte vet mår man inte dåligt av!

6. Efter panikattacken inser jag det där med att jag vill att mitt arbete ska bli bra. Jag vill att det ska vara pålitligt. Och jag hade inte varit nöjd ifall det hade varit ett fel och det påverkat resultatet eftersom jag är en perfektionist i sånt här. Jag inser att ingen annan kommer att lösa det än jag så det får ta den tid det tar. Det är inte hela världen.

Det hela bottnar väl i att tiden är knapp i mitt arbete. Låt mig påpeka att all data har gått genom massa processer för att utesluta fel och dubbelkolla alla vinklar och vrår men det är väldigt svårt att ha koll på ALLT. Jag gör mitt bästa!

Och jag är otroligt stolt över mina reaktioner ovan. Jag tror inte jag är ensam om de första tankarna. Processen att gå ned till den sista tanken är tung men jag gör det alltid. Det är jag stolt över!

Inser (mycket insikt i detta inlägget) att den här bloggen nästan är en liten skrytegoboostblogg med bara massa inlägg om vad jag är bra på. Men jag orkar inte bry mig om jante. Jag behöver bekräftelsen och uppbyggandet men jag vill inte kräva det av andra. Så jag använder bloggen väldigt mycket genom att gå tillbaka och läsa vad jag skrivit. För att bli påmind. Jag har sedan länge sagt att bloggen inte riktigt är till för andra alltid (om jag inte reser), eller i alla fall inte i regel. Den är en elektronisk dagbok för mig att läsa. Inser (insikt igen!) att jag ändå känner att jag behöver förklara det här vilket innebär att jag undermedvetet bryr mig om jante. Intressant. Hur som. Jag älskar att vissa läser som jag bryr mig om. Bloggen är ett bra sätt att berätta lite mer grundligt om saker.

Peace!