Att flagga. I skogen. Det är vad jag har gjort mest denna vecka. Igår bar det sista passet flaggning iväg till Sala brandområde. Där man blev kolig, svettig och härligt mör i kroppen. Naturens hinderbana får dig att hoppa över, krypa under och balansera på stockar och sten. En hel del stockar. Men det är något romantiskt med att gå rakt in i skogen utan att följa en stig, nå sitt mål och sen inse att man är väldigt långt från alla andra och kontrasten till andra delar av livet är stor. Jag brukar ta en paus och bara kika runt på omgivning, hur många får se det jag ser just nu? Det finns så mycket fin natur som man inte kommer åt så lätt och då missas den. Som ängen av orkidéer jag och Anna såg vid förra flaggningstillfället. En mosse fylld med jungfru marienycklar. Vackert.
Med svetten som rinner längs ryggen och flugorna, bromsarna och alla andra insekter som stalkers så kan jag inte undgå att njuta. Jag kommer aldrig få nog av skog. Eller natur generellt. Nä, stadsliv är inte helt för mig. I alla fall inte bara.
Kommentera