Charlotte ♥ Jönköping

...är det svårt att komma ut. Att andas. Att få perspektiv. En av anledningarna till att jag verkligen försöker bli bättre på att ge komplimanger är för att ibland kan en liten kommentar gör så oerhört mycket. Jag tänker väldigt mycket på vad folk gör som är bra men orden når mer sällan än ofta min mun. I alla fall till vardags. Jag har märkt att jag är mycket bättre på att kommentera och motivera ifall man exempelvis arbetar i grupp i skolan och vi kommer eller behöver komma framåt, då är jag bra på att peppa och säga vad personen är bra på.

 

Däremot till vardags blir det lätt just så där vardagligt som det kan bli. Jag har växt upp med Grottbjörnens Folk-böckerna, och det har blivit lite av mitt mantra i många fall. Många i böckerna lever efter premissen att ett "tack" är onödigt. Att handlingar säger mer. Därför har jag försökt se till att göra rätt för mig i vissa sysslor som exempelvis i hemmet. Och jag har inte velat ha ett tack utan jag förväntar mig att den andra personen gör likadant tillbaka. Jag har inte alltid gjort så (tänker på Rotebro-tiden och lite andra saker) men tanken har alltid varit där. Jag har också samtidigt vuxit upp med att man ska vara artig och därmed tackat för att jag borde. Medan jag egentligen istället har velat bara göra en superhärlig (notera att jag inte säger god) middag tillbaka istället för att överösa personen med komplimanger för den goda måltiden. 

Jag har dock ändrat åsikt. Eller jag har inte tappat min gamla åsikt. Jag tycker att handlingar säger väldigt mycket, men komplimanger sporrar, uppmuntrar och visar den andra personen att den syns. Vilket kan leda till att den gör ännu bättre eller blir ännu gladare nästa gång och får en bättre självkänsla för det den kan göra. Jag tyckte komplimanger var en sak som gav "duktighetssyndrom", som är en sak jag är rädd för. Att man gör saker för komplimangerna och inte för ens eget inre. Men det behöver verkligen inte vara så. Allt är relativt. 

 

Notera att det är inte så att jag inte har uppskattat allt folk har gjort, utan jag bara har velat visa uppskattningen på ett annat sätt.

Dessa filosofiska tankar bottnade i att min opponent gav en sporrande kommentar om min uppsats som fick mig att skina upp och känna att min kamp den senaste tiden har givit resultat. Det sporrade mitt inre. Jag förväntade mig inte den kommentaren så därför fick den en väldigt härlig effekt på mig. 

Mitt förändrade tankesätt är inte jättenytt men i alla fall det senaste årets resultat. Jag har starkt argumenterat mot Petters åsikt att man ska tacka ifall en bil stannar vid ett övergångsställe med åsikten att "de måste ju, det är lag, jag tackar ifall man gör något man inte behöver". Nu tänker jag att ifall jag tackar så kan det leda till att personen blir positivt överraskad, mindre aggressiv, mer benägen att stanna nästa gång och, om man drar saker långt, till en säkrare körstil och mindre olyckor. Bara att en av 500 gånger skulle leda till något positivt gör att det känns värt att tacka. 

Over and out.