Ibland kommer motivationen att börja skriva aktivt på bloggen igen. Men den kan svalna lika snabbt. Jag känner dock ingen press att skriva. Utan den är som sagt mer som en dagbok. Om jag ska erkänna får min riktiga dagbok ungefär lika många "inlägg" som bloggen. Det krävs en motivationspuff. Som nu. Jag kollar på Gossip Girl igen. För några år sedan missade jag ett antal avsnitt i ett flertal serier jag kollade på. Det gjorde mig stressad att jag skulle behöva ta igen alla dessa avsnitt så jag kollade inte på ett enda. Det kändes bäst. Men jag har alltid känt att jag inte fick ett bra avslut med serierna. Trots allt blir ju dessa serier som vänner. Goda vänner som man lär känna och får en djup inblick i. Låter kanske tragiskt men jag gillar det. Jag är mest en filmmänniska men jag tror att det är för att jag tycker att blir så emotionellt uttömmande att lära känna en serie väldigt bra. Bara för att veta att den har ett slut. Tomheten när en serie är slut är så... tom. Logiskt nog.
Off topic. Jag har i alla fall tagit igen där jag avslutade i GG. Eller lite innan eftersom man vill ta igen det missade innan man beger sig in i nya territorium. Risken är att man inte förstår storheten i de små händelser som utspelar sig då.
Jag är i Linköping. Vi har inget speciellt planerat vilket passar mig riktigt fint. Inte många helger jag inte har saker planerat. Jag älskar att planera och att träffa mina vänner och familj, men det krävs lediga helger emellanåt där man tankar energi. Just nu ligger guldgossen och sover fortfarande och jag har avverkat ett avsnitt av GG till frukosten. Good life. För ett halvår sedan hade jag suttit och skrivit uppsats. Jag njuter som attan av friheten. Min rumskollega har gått på semester nu, fem veckor. Folk droppar av en efter en. Snart är vi bara ett litet parti kvar. Då handlar det mest om att hålla verksamheten igång. Det mest akuta. Det blir en spännande tid. Säkerligen många saker som får vänta. Jag är otroligt nöjd med min första tid på jobbet. Jag har tackat ja och tagit på mig saker. Men jag har inte tagit på mig allt och jag har sagt nej när det inte passat sig. Jag uppmärksammar det akuta men jag tar inte det enda ansvaret för att göra det. Det hade ju absolut inte gått om jag inte hade haft kollegor som resonerat likadant. Det känns riktigt bra. Vi hjälps åt, vi stöttar och vi löser saker. Jag insåg inte riktigt när jag började att detta var ett helt nytt team och att teamet fortfarande var i den fasen där man lär sig gruppdynamiken. Jag tycker det fungerar bättre och bättre varje dag. Det är spännande att se hur ett arbetsteam formas och utvecklas. Svagheter och brister blir tydliga medan det starka knappt märks av för att det rullar fint. Det är häftigt.
Nu ska jag gå och väcka sömntutan. Det är dags nu. Utifrån mitt perspektiv.
Kommentera